Mikaela

man gräver en grop som bara fortsätter växa på djupet
man springer upp för en brant backe som är oändligt lång

men när plötsligt gropen bottnar med stora stenar och spaden inte kan ta fler tag
och backen man kämpat sig uppför har en topp och enda utvägen är en sluttning nedför

då har hoppet mulnat och mörkret trycker sig ner i gropen och upp mot backtoppen

förtvivlan och rädsla efter skratt svett och tårar resulterar i ett slut
tankarna om minnen som aldrig kommer upplevas på nytt skrämmer slag
man blir livrädd
rätt blir till fel
vad gör jag för fel?

en skinande solstråle tränger sig plötsligt fram mellan mörkrets tjocka dimma
den dimma som man aldrig ville uppleva
och den där sista gnista hopp som håller på att slockna tänds sakta sprakande upp till liv igen

-mikaela